If they give you hell, tell 'em to go fuck themselves.
I natten skriver skribenten Julia ett vackert inlägg. Ett inlägg fyllt med tomma ord. Ett inlägg som inte kommer göra någon skillnad what so ever i denna stora värld. Men jag skickar ut ett inlägg to the void.
Dear Void,
Jag vet inte vad jag ska skriva. Ska jag skriva hur glad jag är över hur livet formar sig fint? Hur vacker min balklänning är och att jag provade den idag? Jag älskar den! Jag längtar mest av allt till balen bland alla stora dagar jag har framför mig. Kanske jag skulle berätta för er att jag börjar få lite resfeber inför Bulgarien. Jag ska ut och supa på lördag eftersom Linda fyller år på Norges nationaldag det vill säga 17 maj. Vad mer kan jag berätta för er ? Arg och irriterad orkar jag inte vara över det jag skrev i tidigare inlägget, jag gillar inte folk som skriver skit om andra på sin blogg, jag ogillar mig lite för att jag gjorde det i det senaste inlägget. Men jag tvivlar att någon utom mina närmaste vet vem jag menar och jag tror inte människan det handlar om läser så vad för skada kan det göra ? Det är bara skönt att få skriva av sig. Egentligen ger jag blanka F A N i personen jag är arg på eftersom jag aldrig träffat den människan, det enda jag vet är att personen i fråga är en idiot och förstör för någon jag vill väl. Någon jag önskar allt gott i denna värld, någon jag vill ska må bra, någon jag tycker ska få vara lycklig, någon som förtjänar den bästa, någon som fått ta nog mycket skit, någon som fötts med oturen i bakfickan, någon som hjälpt mig att växa, någon som borde få vara glad. Samtidigt är denne någon en person som borde rycka upp sig, ta vara på livet, inse hur mycket gott världen har att erbjuda och det bara är att ta för sig. Någon som borde tro på sig själv och se hur mycket varje individ har att ge. Jag känner en oro. En krypande oro, jag vet att det inte handlar om mig. Jag ber andra att inte lägga sig i, egentligen är det precis vad jag gör. Fast jag tar aldrig kontakt, jag ältar på avstånd. Jag lägger ner hemskt mycket tankeverksamhet. När jag är med andra kan jag berätta hur fantastiskt korkad denne någon varit / kan vara, men om sanningen ska fram är jag så rädd, så rädd att något ska hända. Jag tror jag ibland är allt för naiv. Men saker jag fått höra är inte något jag bara kan glömma. Det kanske var en lögn, men jag väljer att tro det bästa i någon. Skulle det vara falskt så är det bara löjligt att någon skulle ljuga om en sådan sak, är det sant vore jag en hemsk, hemsk människa för att jag inte trodde på någon. Det senare alternativet är oumbärligt (att jag inte skulle tro på sanningen och därav vara ett svin), därför väljer jag att tro på någon och hoppas (fast egentligen inte, lögnen hade varit trevligare i detta fall) att det är sanning någon talar. Det jag skrivit hittills är antagligen helt obegripligt för er och för det tomma intet som får ta emot min smörja. Men än en gång ger jag blanka F A N i hur otydligt det är för er. Det är så här det ser ut i min hjärna. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet inte vem jag ska tro. Jag vet att jag inte ska lägga mig i. Jag kan inget göra. Vad än jag tar mig till gör det ingen skillnad. Jag får bara sitta vid kanten och se på, som när man var liten och spelade någon sport. Jag har aldrig varit bra på sport, jag var avbytaren, jag satt på bänken. Jag hade velat vara bra på sport, jag hade velat tycka om träning. Jag önskar att jag vore en sådan. När jag nu säger åt någon att jag kollat fotboll skrattar dom. För jag vet ju ingenting om fotboll. Det här är en vanlig kväll i Julias hjärna. Totalkaos. Jag kämpar med att få allting på plats. Skapa ordning i röran jag ofrivilligt blivit inblandad i. Varför nu ? Nästan på årsdagen dras karusellen åter igång. VaRfÖr ? Jag vet inte. Hur hamnade jag där i mitten, en adulteress blev jag, i någons hjärna blev jag det. Jag valde det inte själv, det var någon människa som hittade på en vacker lögn. En lögn som man måste vara nog störd för att tro på och agera utifrån. Idiot. Jag är glad att min käre någon inte svek mig och lät idioten få tag i mig. Bland mina minnen finns ett extra fint, vi hade varit ute och sett orättvisa. Du satte händera på mina axlarna och sa att du aldrig skulle behandla mig så, för du skulle aldrig låta något hända mig. Ett annat minne är när en annan av alla världens idioter var idiotisk och du lovade att jag inte behövde oroa mig, för idioten skulle aldrig få tag på mig, skulle aldrig få förolämpa mig. Du står upp tappert och låter idioterna spotta på dig. Jajuste, jag skulle ju inte försvara dig. Så var det, forgive me. Du är ju också en idiot har jag hört. Jag blev varnad för dig. Men jag tror att det finns bra och dåliga idioter, idioterna man inte känner som man bara hört talas om, idioterna som fullkomligt idiotiska saker, det är dom som är de dåliga idioterna. Sen har vi de där idioterna som förändrar ens liv, får en att själv bli en idiot, dessa idioter är positiva. De är dessa idioter som får bete sig hur idiotiskt som helst mot en och man bryr sig liksom inte, man fortsätter gilla dem och varför är det så ? Jo, för att man själv blivit en fullkomlig idiot. Jag är en idiot för att jag bryr mig om dig. Jag är en idiot för att jag tror på dig när andra tvivlar. Jag är en idiot som tror att andra har fel, jag är en idiot för att jag vill tro det bästa om dig. Jag är en idiot för att jag föll för dig. Det var du som gjorde mig till den stora idiot jag är idag, för du var min idiot.
Dear Void,
Jag vet inte vad jag ska skriva. Ska jag skriva hur glad jag är över hur livet formar sig fint? Hur vacker min balklänning är och att jag provade den idag? Jag älskar den! Jag längtar mest av allt till balen bland alla stora dagar jag har framför mig. Kanske jag skulle berätta för er att jag börjar få lite resfeber inför Bulgarien. Jag ska ut och supa på lördag eftersom Linda fyller år på Norges nationaldag det vill säga 17 maj. Vad mer kan jag berätta för er ? Arg och irriterad orkar jag inte vara över det jag skrev i tidigare inlägget, jag gillar inte folk som skriver skit om andra på sin blogg, jag ogillar mig lite för att jag gjorde det i det senaste inlägget. Men jag tvivlar att någon utom mina närmaste vet vem jag menar och jag tror inte människan det handlar om läser så vad för skada kan det göra ? Det är bara skönt att få skriva av sig. Egentligen ger jag blanka F A N i personen jag är arg på eftersom jag aldrig träffat den människan, det enda jag vet är att personen i fråga är en idiot och förstör för någon jag vill väl. Någon jag önskar allt gott i denna värld, någon jag vill ska må bra, någon jag tycker ska få vara lycklig, någon som förtjänar den bästa, någon som fått ta nog mycket skit, någon som fötts med oturen i bakfickan, någon som hjälpt mig att växa, någon som borde få vara glad. Samtidigt är denne någon en person som borde rycka upp sig, ta vara på livet, inse hur mycket gott världen har att erbjuda och det bara är att ta för sig. Någon som borde tro på sig själv och se hur mycket varje individ har att ge. Jag känner en oro. En krypande oro, jag vet att det inte handlar om mig. Jag ber andra att inte lägga sig i, egentligen är det precis vad jag gör. Fast jag tar aldrig kontakt, jag ältar på avstånd. Jag lägger ner hemskt mycket tankeverksamhet. När jag är med andra kan jag berätta hur fantastiskt korkad denne någon varit / kan vara, men om sanningen ska fram är jag så rädd, så rädd att något ska hända. Jag tror jag ibland är allt för naiv. Men saker jag fått höra är inte något jag bara kan glömma. Det kanske var en lögn, men jag väljer att tro det bästa i någon. Skulle det vara falskt så är det bara löjligt att någon skulle ljuga om en sådan sak, är det sant vore jag en hemsk, hemsk människa för att jag inte trodde på någon. Det senare alternativet är oumbärligt (att jag inte skulle tro på sanningen och därav vara ett svin), därför väljer jag att tro på någon och hoppas (fast egentligen inte, lögnen hade varit trevligare i detta fall) att det är sanning någon talar. Det jag skrivit hittills är antagligen helt obegripligt för er och för det tomma intet som får ta emot min smörja. Men än en gång ger jag blanka F A N i hur otydligt det är för er. Det är så här det ser ut i min hjärna. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet inte vem jag ska tro. Jag vet att jag inte ska lägga mig i. Jag kan inget göra. Vad än jag tar mig till gör det ingen skillnad. Jag får bara sitta vid kanten och se på, som när man var liten och spelade någon sport. Jag har aldrig varit bra på sport, jag var avbytaren, jag satt på bänken. Jag hade velat vara bra på sport, jag hade velat tycka om träning. Jag önskar att jag vore en sådan. När jag nu säger åt någon att jag kollat fotboll skrattar dom. För jag vet ju ingenting om fotboll. Det här är en vanlig kväll i Julias hjärna. Totalkaos. Jag kämpar med att få allting på plats. Skapa ordning i röran jag ofrivilligt blivit inblandad i. Varför nu ? Nästan på årsdagen dras karusellen åter igång. VaRfÖr ? Jag vet inte. Hur hamnade jag där i mitten, en adulteress blev jag, i någons hjärna blev jag det. Jag valde det inte själv, det var någon människa som hittade på en vacker lögn. En lögn som man måste vara nog störd för att tro på och agera utifrån. Idiot. Jag är glad att min käre någon inte svek mig och lät idioten få tag i mig. Bland mina minnen finns ett extra fint, vi hade varit ute och sett orättvisa. Du satte händera på mina axlarna och sa att du aldrig skulle behandla mig så, för du skulle aldrig låta något hända mig. Ett annat minne är när en annan av alla världens idioter var idiotisk och du lovade att jag inte behövde oroa mig, för idioten skulle aldrig få tag på mig, skulle aldrig få förolämpa mig. Du står upp tappert och låter idioterna spotta på dig. Jajuste, jag skulle ju inte försvara dig. Så var det, forgive me. Du är ju också en idiot har jag hört. Jag blev varnad för dig. Men jag tror att det finns bra och dåliga idioter, idioterna man inte känner som man bara hört talas om, idioterna som fullkomligt idiotiska saker, det är dom som är de dåliga idioterna. Sen har vi de där idioterna som förändrar ens liv, får en att själv bli en idiot, dessa idioter är positiva. De är dessa idioter som får bete sig hur idiotiskt som helst mot en och man bryr sig liksom inte, man fortsätter gilla dem och varför är det så ? Jo, för att man själv blivit en fullkomlig idiot. Jag är en idiot för att jag bryr mig om dig. Jag är en idiot för att jag tror på dig när andra tvivlar. Jag är en idiot som tror att andra har fel, jag är en idiot för att jag vill tro det bästa om dig. Jag är en idiot för att jag föll för dig. Det var du som gjorde mig till den stora idiot jag är idag, för du var min idiot.
I hope life treats you kind and I hope you have all you've dreamed of. And I wish to you, joy and happiness. But above all this, I wish you love.
Vet ni vad jag blir otroligt less på ? Idioter. Fick imorse nys om något tokigt som inträffat, något någon gjort mot någon jag bryr mig om. Även om sanningen verkar luddig skiter jag i vilket. Blir arg på hur fantastiskt korkad folk kan vara, psykisk störd om jag får vara så brutal. Men det är sanningen. För psykiskt störd är man om man gör illa folk, psykiskt störd är man om man inte inser sanningen, inte kan skilja på dröm och verklighet. Göra illa någon som man påstår sig älska. Nej förresten, då är man en lögnare, en hycklare, en idiot. Jag skiter i vem som började, vem som agerade. Det enda jag vet är vem som blev offret, en person som ligger mig varmt om hjärtat. Ett svart frö har börjat gro inom mig, ett frö av ilska, ett frö som kan växa till hat. "Du ska inte försvara honom Julia!", det får jag höra hela tiden. Men kan jag låta bli? Han har inte gjort mig något. Varför ska alla andra vara sur på honom om inte jag är det ? När ska folk sluta lägga sig i ? När ska folk börja vara snälla mot varandra ? När ska folk bli som FOLK ?!
Jag vill inget annat än väl, jag vill att det ska ordna sig. Jag vet att du inte gillar vad jag har att säga - men jag tycker synd om dig. Inte på något nedlåtande sätt, jag tycker synd om dig på ett "jag-bryr-mig-om-dig"-vis.
Och till dig, du bittra människa som inte verkar vara fylld med annat än hat, sorg och olyckor. Du som bara för trubbel med dig, du som verkar hata livet så mycket. Du som är fylld med svartsjuka. Du som är så patetisk. Here's to you:
Jag vill inget annat än väl, jag vill att det ska ordna sig. Jag vet att du inte gillar vad jag har att säga - men jag tycker synd om dig. Inte på något nedlåtande sätt, jag tycker synd om dig på ett "jag-bryr-mig-om-dig"-vis.
Och till dig, du bittra människa som inte verkar vara fylld med annat än hat, sorg och olyckor. Du som bara för trubbel med dig, du som verkar hata livet så mycket. Du som är fylld med svartsjuka. Du som är så patetisk. Here's to you:
I know you have been hurt by someone else, I can tell by the way you carry yourself. But if you let me, here's what I do, I take care of you.
Vi såg på varandra hela kvällen, jag förstod inte varför du inte pratade med mig. Du ställde dig upp, jag trodde du skulle komma till mig, istället gick du mot dörren och slängde en blick över axeln och sa "ska dra, ha det bra". Sedan gick du, jag blev orolig. Varför betedde du dig så konstigt? Vad hade jag gjort för fel? Jag fick veta att du blivit tillsagd att hålla dig borta från mig. Jag var förtvivlad, jag ville ha dig. Jag var arg för att andra ska lägga sig i hela tiden.
Senare kom ett samtal, det handlade om dig. Du levde inte längre. Du hade satt dig i bilen och kört hem, onykter. Krockat. Vi for till olycksplatsen, du låg där på marken. All din underbara värme var borta. Jag satte mig ner och tog dig i min famn. Vaggade fram och tillbaka. Grät och grät, tårarna slutade aldrig falla. Du var kall, så kall och livlös. Jag kunde inte fatta att du var borta.
Sedan slungades andra bilder in i mitt huvud. Du drunknade. Du sjönk. Jag kunde inte göra annat än att se på. Jag mådde illa för att jag inte kunde hjälpa dig.
Sedan vaknade jag, glad att det bara var en dröm. Jag vet varför jag drömde om dig, jag vet varför du dog i min dröm. Snälla, uppskatta livet!
När jag vaknade var klockan 11, jag hade börjat spanskan 09.35. Jag måste ha varit helt inne i min dröm, jag har inte ens hört klockan.
Det handlar om dig, det handlar om mig.
Idag letar jag porslin till min lägenhet, vi har ett gammalt, gammalt porslin som min mormors föräldrar hade hemma hos sig i Töre när dom levde vilket var typ 1000 år sedan. Det är hemskt vackert, ska diska upp det och sen kan jag visa er!
Men jag hittar inte bara porslin, jag hittar även minnen. Vi har en stuga på gården som är tänkt för gäster men det funkar mest som förvaringsutrymme = ingen är någonsin där typ. Men i somras sov jag och Anton där eftersom det var så sjukt varmt och trångt i mitt rum. Vi åkte en dag spontant till Kiruna, han hämtade mig efter jobbet och så for vi. Han kom aldrig tillbaka och jag sov därför inte mer i stugan. Idag gick jag in dit för att leta porslin och det var så underligt. En sådan lustig känsla kom över mig. Allt var precis som vi lämnat det, vi hade liksom bara gått ut genom dörren och farit. Samma sängkläder lite slarvigt i sängen, tomma flaskor som vi slängt på golvet. Där inne har tiden stått stilla. Satte mig ner på sängen och luktade lite på kudden och log. Till och med dofterna satt kvar. Kuddarna i fel ände av sängen för det var så vi sov, vi kom framtill och det var skönare att ligga åt det hållet för madrassen var så knölig. Min kudde innerst, hans ytterst. Jag log för mig själv åt minnet när jag alltid ville envisas med att sova innerst och han lät mig göra det fastän det var vad han föredrog också. Jag slutade vara nostalgisk för att ta tag i att göra det jag gick in dit för att göra - leta porslin! Letade i lådor och skåp, då jag snubblade över ännu ett minne. Tomma ciderburkar. Jag visste inte vad jag skulle göra av dem i somras, jag kunde ju inte lämna dem framme eller ta in dem för jag visade helst inte åt mina föräldrar att jag drack, dessutom att min pojkvän köpte ut åt mig var ju inte ett jättebra intryck.. Därför gömde jag dom i lådor. Jag skrattade lite för mig själv och lämnade sedan stugan och låste efter mig. Minnena lär stanna kvar.
Att tänka tillbaka på sommaren 2011 (som jag ofta titulerat som den bästa sommaren i mitt liv) får mig att längta så mycket till sommaren 2012, det sägs att livet bara blir bättre för varje år som går och hittills har det faktsikt varit så. Jag kan knappt bärga mig för de minnen jag kommer skapa mig denna sommar.
Men jag hittar inte bara porslin, jag hittar även minnen. Vi har en stuga på gården som är tänkt för gäster men det funkar mest som förvaringsutrymme = ingen är någonsin där typ. Men i somras sov jag och Anton där eftersom det var så sjukt varmt och trångt i mitt rum. Vi åkte en dag spontant till Kiruna, han hämtade mig efter jobbet och så for vi. Han kom aldrig tillbaka och jag sov därför inte mer i stugan. Idag gick jag in dit för att leta porslin och det var så underligt. En sådan lustig känsla kom över mig. Allt var precis som vi lämnat det, vi hade liksom bara gått ut genom dörren och farit. Samma sängkläder lite slarvigt i sängen, tomma flaskor som vi slängt på golvet. Där inne har tiden stått stilla. Satte mig ner på sängen och luktade lite på kudden och log. Till och med dofterna satt kvar. Kuddarna i fel ände av sängen för det var så vi sov, vi kom framtill och det var skönare att ligga åt det hållet för madrassen var så knölig. Min kudde innerst, hans ytterst. Jag log för mig själv åt minnet när jag alltid ville envisas med att sova innerst och han lät mig göra det fastän det var vad han föredrog också. Jag slutade vara nostalgisk för att ta tag i att göra det jag gick in dit för att göra - leta porslin! Letade i lådor och skåp, då jag snubblade över ännu ett minne. Tomma ciderburkar. Jag visste inte vad jag skulle göra av dem i somras, jag kunde ju inte lämna dem framme eller ta in dem för jag visade helst inte åt mina föräldrar att jag drack, dessutom att min pojkvän köpte ut åt mig var ju inte ett jättebra intryck.. Därför gömde jag dom i lådor. Jag skrattade lite för mig själv och lämnade sedan stugan och låste efter mig. Minnena lär stanna kvar.
Att tänka tillbaka på sommaren 2011 (som jag ofta titulerat som den bästa sommaren i mitt liv) får mig att längta så mycket till sommaren 2012, det sägs att livet bara blir bättre för varje år som går och hittills har det faktsikt varit så. Jag kan knappt bärga mig för de minnen jag kommer skapa mig denna sommar.
I just haven't met you yet.
Jag kan tycka det känns otroligt spännande att inte veta vem man kommer spendera resten av livet med. Liksom om man ser på mina föräldrar, de har varit tillsammans i 30 år! Min mamma var 17 år när de blev tillsammans och de har hållt ihop sedan dess. Nu kanske ni förstår varför jag är den ständiga drömmaren..
Någonstans därute finns en kille, antagligen en fullkomlig främling, som jag kommer spendera resten av mitt liv med. Gifta mig med. Skaffa barn med. Bo med. Någon jag kommer dela glädje och sorg med tills döden skiljer oss åt. Är det inte fantastiskt spännande vem denna kille kan vara ? Kanske jag träffat honom men inte SETT honom. För varje dag möter man ju människor och man registerar ju inte alla av dem. Exempelvis kassörer, hur många gånger har man inte köpt något och pratat artigt med kassören men jag kan inte få fram en enda bild av någon kassör. Kanske han på andra sidan disken var min blivande man ? Kanske någon av killarna som serverat mig en hamburgare på Max någonstans i Sverige kommer vara far till mina barn ? Kanske han i sätet framför på bussen är den jag kommer dela glädje och sorg med tills döden skiljer oss åt ?
Jag är ivrig, nästan otålig att hitta denna kille. Det är så, varje ny dag innebär ett nytt äventyr. En dag kommer han bara vara där. Min baby-daddy. Min själsfrände. Min man. Det som är mest underbart är att det händer när man minst anar det. Precis som med Triss, plötsligt händer det.
Någonstans därute finns en kille, antagligen en fullkomlig främling, som jag kommer spendera resten av mitt liv med. Gifta mig med. Skaffa barn med. Bo med. Någon jag kommer dela glädje och sorg med tills döden skiljer oss åt. Är det inte fantastiskt spännande vem denna kille kan vara ? Kanske jag träffat honom men inte SETT honom. För varje dag möter man ju människor och man registerar ju inte alla av dem. Exempelvis kassörer, hur många gånger har man inte köpt något och pratat artigt med kassören men jag kan inte få fram en enda bild av någon kassör. Kanske han på andra sidan disken var min blivande man ? Kanske någon av killarna som serverat mig en hamburgare på Max någonstans i Sverige kommer vara far till mina barn ? Kanske han i sätet framför på bussen är den jag kommer dela glädje och sorg med tills döden skiljer oss åt ?
Jag är ivrig, nästan otålig att hitta denna kille. Det är så, varje ny dag innebär ett nytt äventyr. En dag kommer han bara vara där. Min baby-daddy. Min själsfrände. Min man. Det som är mest underbart är att det händer när man minst anar det. Precis som med Triss, plötsligt händer det.
Överblick.
Jag sitter och läser gamla inlägg på min blogg. Jag kan tycka det är intressant att läsa hur jag tänkte vid vissa tillfällen. Jag blir lite ledsen av hur otroligt deprimerad jag var i höstas. Ni som följde min blogg då kanske minns? Men det var verkligen sant. När jag var mitt i hösten kändes allt bara skit. Jag hade fått mitt hjärta krossat. Jag kände mig uttråkad. Allt kändes så långt bort. När jag läser det i efterhand märker jag verkligen skillnaden från då & nu. Jag tror det var att fylla 18 som blev den stora vändningen! Jag kan göra SÅ mycket. Jag har nya roliga planer för varje helg. Det började hända saker i mitt liv. Körkort. Frihet. Fester. Bokar resor. Skaffat lägenhet. Sökt in till Universitet. Allt händer. Nya saker händer. Träffar nya människor. Lever livet och har grymt KUL!
Andra saker jag märkte skillnad vid var längtan jag hade. Den där desperata längtan efter personen som tagit mitt hjärta med storm, drog och kom aldrig tillbaka. Även om jag inte skrivit ut det så läste jag ikväll inläggen mellan raderna, jag minns hur jag tänkte för det är ju inte SÅ längesen. Men jag blir glad att tänka att vissa nyliga händelser inte hade så stor påverkan på mig som jag varit orolig att de skulle ha. Det jag önskade mest av allt för 8 månader sedan känns inte lika åtråvärt längre. Been there, done that. Det glädjer mig. Men det jag skrev om att aldrig sluta älska någon, det stämmer även nu. Även om jag inte vill gå tillbaka, älskar jag ändå. Alltid. ALWAYS LOVE, HATE WILL GET YOU EVERY TIME.
Att se vart jag kommit gör mig stolt. Jag är stolt över mig själv och det borde man vara. Jag vet av en person som går igenom vad jag gick igenom i höstat och jag vill så gärna ge personen i fråga en klapp på axeln och säga "det blir bättre, jag vet hur det känns." Men en sådan kommentar uppskattar ingen.
Andra saker jag märkte skillnad vid var längtan jag hade. Den där desperata längtan efter personen som tagit mitt hjärta med storm, drog och kom aldrig tillbaka. Även om jag inte skrivit ut det så läste jag ikväll inläggen mellan raderna, jag minns hur jag tänkte för det är ju inte SÅ längesen. Men jag blir glad att tänka att vissa nyliga händelser inte hade så stor påverkan på mig som jag varit orolig att de skulle ha. Det jag önskade mest av allt för 8 månader sedan känns inte lika åtråvärt längre. Been there, done that. Det glädjer mig. Men det jag skrev om att aldrig sluta älska någon, det stämmer även nu. Även om jag inte vill gå tillbaka, älskar jag ändå. Alltid. ALWAYS LOVE, HATE WILL GET YOU EVERY TIME.
Att se vart jag kommit gör mig stolt. Jag är stolt över mig själv och det borde man vara. Jag vet av en person som går igenom vad jag gick igenom i höstat och jag vill så gärna ge personen i fråga en klapp på axeln och säga "det blir bättre, jag vet hur det känns." Men en sådan kommentar uppskattar ingen.
Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Det är ett uttryck som fina herr Hellström så fint stiftat i sången med samma namn. Jag brukar fundera på det när jag hör låten, det är sant. Man måste få dö lite, för att liksom sedan känna skillnaden hur det känns när man verkligen lever. Varje gång jag gör något dumdristigt och fullkomligt spontant så tänker jag den frasen i mitt huvud "..man måste dö några gånger innan man kan leva". De små futtiga besluten man fattar varje dag, de små futtiga beslut som kan få en sådan stor inverkan på livet. Vill man något, borde man göra det, men oftast stoppas jag av rädsla för att misslyckas, att göra bort mig, att få dissen som vi ungt folk så fint förklarar det. Men man måste få misslyckas för att sedan lyckas, man måste få göra bort sig för att sedan gå rakryggad därifrån, man måste få dissen för att iallafall känna att man försökt. Har man inte gått igenom det här och massa andra motgångar vet man inte hur sött segern smakar. Det är fantastiskt att erövra något, en rädsla, hjärta..Vad som helst. Man måste våga satsa för att vinna, precis som man måste dö några gånger innan man kan leva.
Det måste va på liv och död, det måste kännas i ditt hjärta på riktigt. För om jag tar i för löst, har jag förlorat allt imorgon bitti.
Det är lördagskväll och jag sitter hemma i pyjamas och morgonrock och lyssnar på typisk partymusik, tänker på alla fulla människor som är ute på krogen och röjer ikväll. Jag är avundsjuk! Jag vill gå ut ! Jag vill inte sitta här, jag vill ut, ut, ut! Dock kan jag ju inte, det FINNS ju ingenstans att gå här i skit Överkalix !! I'm so through with living here! Alla ökxlovers lär få dåndimpen på mig när jag gnäller på detta vis! Jag blir bara SÅ less att alltid behöva planera allting. Visst jag är en rätt så strukturerad och gillar planering men stunder som dessa vill jag kunna vara spontan! Bara ha alternativet att dra en spontanfylla om jag hade velat. Men det finns inte här. Jag blir less, less, less. Får försöka leva på förra helgens bravader tills jag får något nytt att leva på. Jag tror jag lider av en grav störning. Jag kommer på mig själv med att gå och svära högt för mig själv. Utan orsak. Eller det finns antagligen någon orsak någonstans men jag gör det liksom medan jag gör sådana simpla saker som att gå mellan vardagsrummet och köket. Det är INTE normalt. Tror jag skulle behöva prata med en psykolog, det skulle nog vara bra för mig. Men att behöva betala någon för att orka lyssna på mig ? Nja. Får nog fortsätta tvinga mina vänner att lyssna på mitt konstanta meningslösa prat. Psykologer är väl rätt dyra? Kanske jag borde börja ge mina vänner en liten slant, som tack, typ?
Var precis och släppte ut hunden och när jag kände luften i mina lungor kom jag på vad jag behöver - en promenad. Jag struntar i att klockan är nästan tio och det är kolsvart ute. Jag tänker gå på promenad och rensa mina ilskna sinnen.
Gud vad jag nöter den här låten atm. Sådär lagom uppkäftig som jag känner mig just nu. Det är nog sant det min mormor säger, hon har alltid sagt att jag är "oppkäftig"..
Var precis och släppte ut hunden och när jag kände luften i mina lungor kom jag på vad jag behöver - en promenad. Jag struntar i att klockan är nästan tio och det är kolsvart ute. Jag tänker gå på promenad och rensa mina ilskna sinnen.
Gud vad jag nöter den här låten atm. Sådär lagom uppkäftig som jag känner mig just nu. Det är nog sant det min mormor säger, hon har alltid sagt att jag är "oppkäftig"..
Barely surviving have become my purpose.
Berg-o-dalbana minst sagt. Mitt liv alltså. Eller inte livet i sig, för just nu händer det inte mycket. Men mina känslor. Tidigare idag kände jag mig så lycklig så jag trodde jag skulle spricka. Nu känner jag mig försjunken. Jag tror det är pga mörkret i detta stora hus. Jag är dessutom trött. Riktigt trött. Ska sova.
When God closes a door, He opens a window.
När jag tidigare ikväll låg och plaskade i badkaret började jag nynna melodin på en sång. Inte långt senare kom texten. Låten var Three Little Birds - Bob Marley. Jag undrade varför jag sjöng på den låten ? Reggae har aldrig varit min musiksmak. Sedan kom jag på det. Lördagnatt. Ferrum. Dansgolvet. Efter en halvseg utekväll men noll action så vände det. På dansgolvet var det trångt. Livet kändes fett. Vi stod där, sjöng med och rörde oss i takt till musiken. Don't worry about a thing, 'cause every little thing's gonna be alright. När jag låg i badkaret tänkte jag att låtar kan ALDRIG komma mer passande. Kvällen vände, jag behöver inte oroa mig. Det kände jag. Träffade en fin människa som sa snälla saker och faktiskt höll vad han lovade. Inte ofta. Särskilt inte på fyllan.
Kan du älska mig som måsarna älskar takåsarna?
En bussresa och så är man tillbaka i verkligheten. Längtar tills jag kommit till Gällivare så jag kan få mig en kopp kaffe någon gång. Somnade med smink igår så ansiktet känns som en gammal skosula.
...
Något som ska bli sjukt skönt med att flytta till en stad där saker händer är att jag slipper "åka hem". Jag kommer nu inte sova på trottoarkanten. Nej. Det jag menar är att när jag varit ut / hälsar på någon måste jag alltid åka så långt. Alltid sitta på bussen. Fast jag gillar ju att åka buss iofs. Men de känns som att när jag åker hem till Överkalix, åker jag hem till ett annat liv. En annan Julia. Allt som hänt mig under dagarna jag varit borta, det har inte hänt när jag kommer tillbaka till Överkalix. Allt känns så overkligt, så långt bort. När jag är någon annanstans än Överkalix kan jag vara den jag vill vara, den jag är. När jag åker tillbaka till Överkalix formas jag själv till den alla vill tro att jag är. Jag blir less på sådant. Det jag blir ännu mer less på är när någon fördomsfull själ råkar stöta på mitt riktiga jag och lämnar den klassiska kommentaren "oj, de kunde man inte tro om dig". Nej, för att ni inte känner mig. Ni känner den bild av mig ni själva skapat.
Varför känner jag mig så förbannad helt plötsligt? Håkan Hellström och jag ska fundera vidare på livet resten av resan nu. Adjö Julia, hej "Julia".
I fell right through the cracks and I'm trying to get back.
En gatukorsning som kommit att betyda så mycket för mig. Varför ? Tja, för att allt tycks hända i den korsningen. Jag har haft ett fint minne därifrån och ni vet de här med att jag klänger mig fast vid saker.. det är en sådan sak jag klängt fast mig vid. När jag äntlingen börjat släppa taget om det minnet, kommer det tillbaka. Allt känns som en dröm. Jag gick förbi den korsningen ikväll när jag vandrade runt i staden jag snart lämnar. Jag stannade, jag funderade. Hände allt egentligen ? Är det sant ? Var jag verkligen vaken ? När jag stod där och funderade vid min gatukorsning kunde jag återuppleva allt igen. Det var så fint, men jag kände mig samtidigt så ledsen. Jag har längtat. Saknat. Nu stod jag där och jag kände inte vad jag trodde jag skulle känna. Det var fint. Men jag visste att det inte skulle vara. Allt skulle brista. Vilken sekund som helst. Jag visste mitt eget bästa. Ändå gjorde jag tvärtemot. Såklart. Det är ju alltid sådär fruktansvärt kul att leka med elden. Även om jag åkte hem den kvällen lämnade jag mitt hjärta någon annanstans. Än funderar jag var det tog vägen. Jag hade inte samma känslor. Jag känner mig förvirrad. Jag agerar förvirrat. Vem är jag egentligen ? Varför gör jag såhär mot mig själv ? Vad har det blivit av mig ? När jag funderar hur mitt liv kommit att ändras under de senaste 8 månaderna blir jag lite skrämd. Jag har blivit en människa jag aldrig trott jag skulle bli. Jag ser ner på andra, när jag sedan gör precis samma sak själv. Kanske det var därför jag tog försvar. Därför jag käftade emot. Kämpade för en människa som betytt så mycket för mig och som jag så här i efterhand undrar om 'betytt' egentligen är 'betyder'? Jag älskar andra människor för mycket för att veta hur jag ska ta hand om mitt älskade jag. Om en person kommer i kontakt med mitt hjärta på exakt det där lilla rätta sättet, då stannar dom där. Oavsett hur jag blir behandlad tar jag i försvar. Även vad som händer, hur situationen är, var i livet vi står finns jag där. Jag tror inte det går in riktigt. Jag mår dåligt när andra mår dåligt. Jag blir ledsen av att veta hur illa någon hamnat i livet. Hur mycket jag än kämpar så är det ändå bevisat att jag kommer stå där. Varje gång. Hur lite jag än vill. Hur lite jag än borde. Men har man en gång hamnat i den lilla vrån i mitt hjärta, är det svårt att ta sig därifrån. Tyvärr. Du vet det, jag vet det, flera har beskådat det. Bete dig hur du vill, men jag kommer finnas här. Tro det eller ej. Alla dessa tankar om ett gatuhörn. När jag stod där ikväll spelades allt upp framför mig. Hur oäkta det än var. Betydelselöst. Falskt och endast för kvällen. Jag är inte dum, men jag ville vara det den stunden för 2 dagar sedan. Jag lät mig vara så blåögd bara för att få se hur det kändes. Hur han fick mig att känna. Jag är fortfarande kluven och mitt hjärta är förtfarande försvunnet. Jag letar febrilt. Kanske det var därför jag stannade upp vid gatuhörnet, liksom för att se om det låg kvar. Ingenting blev detsamma när vi lämnade den platsen. Det gatuhörnet.
Så mycket känslor för något med så lite betydelse. Något så gammalt. Men jag är glad på ett vis att det skedde, det ögonblicket jag så många gånger dramatiserat i mitt huvud, det ögonblick jag undrat när det skulle komma, om det skulle komma. Det ögonblick jag fruktat, det ögonblicket är över. Det var inte farligt. Det var berusande. Det var spännande. När jag satt där nekade jag allt. Jag tyckte mig vara stark. Till han bad mig känna efter.. Besvikelse. Sorg. Saknad. Sömnlösa nätter. Det var det jag kände, men inte så jag agerade. Hjärtat och hjärnan hade en enorm konflikt och eftersom mitt hjärta är försvunnet kan vi ju anta att det viftade med den vita flaggan och flytt. Det orkade inte mer.
Så mycket känslor för något med så lite betydelse. Något så gammalt. Men jag är glad på ett vis att det skedde, det ögonblicket jag så många gånger dramatiserat i mitt huvud, det ögonblick jag undrat när det skulle komma, om det skulle komma. Det ögonblick jag fruktat, det ögonblicket är över. Det var inte farligt. Det var berusande. Det var spännande. När jag satt där nekade jag allt. Jag tyckte mig vara stark. Till han bad mig känna efter.. Besvikelse. Sorg. Saknad. Sömnlösa nätter. Det var det jag kände, men inte så jag agerade. Hjärtat och hjärnan hade en enorm konflikt och eftersom mitt hjärta är försvunnet kan vi ju anta att det viftade med den vita flaggan och flytt. Det orkade inte mer.
I know you don't care too much, but I still care.
Ibland känns de som att jag ger så mycket och aldrig får någon uppskattning tillbaka. Som att det alltid är jag som försöker. Det är jag som bryr mig. Det är jag som blir sårad. Allt jag vill är att alla jag bryr mig om ska ha det bra. Att dem jag älskar ska veta om just precis hur mycket jag älskar dem. Den största anledningen till varför det är så
viktigt för mig att andra vet vad de betyder, är nog för att jag själv har det behovet att känna mig älskad och behövd. Ibland känns det bara som att allt blir så förvridet och fel. Som att mina drömmar slår in för alla andra utom för mig själv. Varför ska jag behöva känna så mycket för allt och alla? Varför ska jag behöva vara så brydd, när det känns som att det inte ens är uppskattat. Jag känner en sådan lust att bara sluta bry mig. Men jag vet att det för mig är omöjligt. Jag har alltid varit sådan. Jag tror det kallas att vara omtänksam ?
?
Varför känner jag mig så ledsen, när jag har så många anledningar att vara glad?
Klokt.
“Some women choose to follow men, and some women choose to follow their dreams. If you're wondering which way to go, remember that your career will never wake up and tell you that it doesn't love you anymore.”
-Lady Gaga
Det spanska språket.
Vill ni veta hur måttligt less jag är på spanska?! Inte konstigt, har läst detta förfärliga språk sedan jag var 12 (!!!) år!! Vi är alltså på vårt sjätte år tillsammans och jag är så less så jag vill spy på det spanska språket. Men försöker andas in och ut i lagom takt, bara 28 lektioner kvar (har säkert räknat fel men cirkus). Kommer aldrig mer läsa spanska, det kan jag garantera er. Och visst, när jag är 38 kommer jag gå och muttra och skälla på mig själv för att jag inte bevarade mina språk-kunskaper. Det jag säger är alltså att jag kommer LÅTA mitt spanska ordförråd förfalla. Det märker man ju bara efter ett sommarlov, det är knappt så att jag kan säga vad jag heter. Det jag har att tacka för spanskan är dock mina meritpoäng och spanskaresan jag fick fara på i nian, den var minnesvärd!
Ska fortsätta förbanna mig på skiten och försöka ta mig någonstans i rapporten om spanska viner. Rapporten fick handla om precis vad som helst, bara det hade med ett spansktalande land att göra (väldigt brett urval alltså) och jag valde vin.. framtida alkis?
Förövrigt vill jag fessttaaa men inte riktigt ännu dock, de står tvåa på min vill-göra-just-nu-lista. På första plats står shopping, så nu hoppas jag att Umeå levererar. Vill även ha mina glasögon som jag beställt (did I tell you?) och att allt ska bli klart med lägenheten så jag kan ringa och börja tjata om tapetsering och kan börja kolla på tapetprover.
Förresten så dricker jag kaffe och äter en snickers till lunch idag, hur bra på en skala 1-10??
Ska fortsätta förbanna mig på skiten och försöka ta mig någonstans i rapporten om spanska viner. Rapporten fick handla om precis vad som helst, bara det hade med ett spansktalande land att göra (väldigt brett urval alltså) och jag valde vin.. framtida alkis?
Förövrigt vill jag fessttaaa men inte riktigt ännu dock, de står tvåa på min vill-göra-just-nu-lista. På första plats står shopping, så nu hoppas jag att Umeå levererar. Vill även ha mina glasögon som jag beställt (did I tell you?) och att allt ska bli klart med lägenheten så jag kan ringa och börja tjata om tapetsering och kan börja kolla på tapetprover.
Förresten så dricker jag kaffe och äter en snickers till lunch idag, hur bra på en skala 1-10??
When it's black, take a little time to hold yourself. Take a little time to feel alright, before it's gone.
Varför, varför, varför, varför, varför har jag så svårt att koncentrera mig? Jag tycks inte kunna ta tag i någonting. Jag försöker, jag bygger upp en plan, men det liksom faller pladask. Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte tycks klara av någonting. Jag är arg på så mycket, som jag inte borde vara arg på. Jag kan inte kontrollera mina känslor idag. Ändå är det inte den tiden på månaden när hormonerna brukar slå lite fel. Undra om man skulle gå och lägga sig. Ingen människa skulle bli lycklig av att träffa mig just nu, tur därför att mitt förträffliga kvällssällskap är en hund.
Förresten vill jag bara blunda för att sedan öppna ögonen till lika mycket vår som det är på bilden. Men, det kommer väl så småningom .. precis som alla andra år.
I won't run. I won't fly.
Now and then I think of when were together. Like when you said you felt so happy you could die. Told myself that you were right for me, but felt so lonely in your company. That was love and it's an ache I still remember.
You can get addicted to a certain kind of sadness. Like resignation to the end, always the end. So when we found out we could not make sense, well you said that we would still be friends. But I'll admit that I was glad that it was over.
But you didn't have to cut me off. Make it like it never happened and that we were nothing. And I don't even need your love. You treat me like a stranger and it feels so rough.
Now and then I think of all the times you screwed me over, but had me believing it was always something I'd done. But I don't wanna live that way. Reading into every word you say. You said that you could let it go. And I wouldn't catch you hung up on somebody that you used to know.
..Now you're just somebody that I used to know..
If there's something strange in your neighborhood, Who ya gonna call? GHOSTBUSTERS!
Vill ni veta något roligt? (klart ni vill) jag har blivit tilldelad en lägenhet, egentligen är det den andra jag blir tilldelad, men den här är mycket bra! Den ligger 3,5km från universitetet och 3,9km från centrum. 36kvm och hemskt söt. Ska fara och kika på den under helgen innan jag bestämmer mig, men åh vad jag hoppas att den är bra! Fick dock höra massa rykten om att det spökar på Tunastigen?! Att Tunastigen 44 inte hyrdes ut längre för att den lägenheten var så hemsökt. Helt sjukt och när jag googlade på adressen till lägenheten jag fått så stod de att det spökar där också för att två barn blivit innebrända i den lägenheten. Det var tydligen en förrådsdörr som öppnade sig hela tiden trots att dom låste igen den osv och att det förrådet ska ha varit barnens rum. Det roliga är ju att det inte ens finns ett förråd i den lägenheten! Sedan stod det typ "Alla som bor/bott på Tunastigen vet att det är något skumt som föregår där!". Detta skrämde givetvis upp mig en hel massa eftersom jag tror på spöken och freakar när jag får höra något sådant jag skickade ett sms till mamma att jag tackar nej till erbjudandet och ställer mig i kö på någon annan. Men då ringde hon upp och stoppade mina planer på det och samtidigt ringde en på hennes jobb till en bekant som bott på Tuna större delen av sitt liv för att fråga om de spökar där varpå hon svarade att hon aldrig hört talas om några spöken och hon hade aldrig ens hört talas om den "välkända ÖKÄNDA spöklägenheten Tunastigen 44" .. detta gjorde mig betydligt lugnare och nu taggar jag visning ! Och skulle det nu vara så att det spökar så får jag ta och ringa in ghostbusters!
Nu ska jag äta karameller och njuta av lovet!
Sometimes it hits like a car crash.
Åh, nu har jag minsann fått mig så jag teg! När mina girlfriends går och ojjar sig över mensvärk så brukar jag tänka hur lyckligt lottad jag är som slipper sådant. Jag har bara haft det två gånger under min livstid och det var senast i helgen när vi satt och pratade om sånt jag var lycklig och sa att jag aldrig har det, men tji där fick jag! Här sitter jag nu och har ont. En tryckande känsla i svanken som gör det fantastiskt obehagligt att sitta. Tycker hemskt synd om dom som lider av detta VARJE månad och säkert dubbelsåmycketmer!
Aya, jag ville bara gnälla lite. Ska fortsätta vara produktiv! Puss.
Aya, jag ville bara gnälla lite. Ska fortsätta vara produktiv! Puss.
You're every step I make.
Screwwwwwwww it.
Jag tror att jag fått kalla fötter angående min balklänning, nu när jag kollar på sidan jag beställt ifrån tycker jag min klänning är fulast av alla.. och det finns väldigt många olika klänningar så nu är det illa. Jag sitter till och med och funderar på hur jag ska göra när den kommer, om jag ska lägga ut den på blocket direkt och köpa en ny redan nu.. Dessutom tror jag den kommer vara för liten .. och då kommer jag behöva sy till den och det kommer bli sjukt himla dyrt och de kommer jag inte ha råd med, jag som inte ens har råd att köpa mjölk! :| Gah.
Och vem ska jag gå med ? Tänk om jag har inte har någon att gå med, det är ju egentligen sjukt att jag lagt ner 2500:- på en klänning och sen inte ens ha en kavaljer. Tänk står jag där, den 8e juni. Själv. Usch. Men, jag älskar baler, klänningar, smink och håruppsättningar alldeles för mycket för att låta ensamheten stoppa mig! Har jag ingen att gå med, då går jag själv.. (kommer jag antagligen inte göra, men de låter ju lite fierce att säga så..)
Och vem ska jag gå med ? Tänk om jag har inte har någon att gå med, det är ju egentligen sjukt att jag lagt ner 2500:- på en klänning och sen inte ens ha en kavaljer. Tänk står jag där, den 8e juni. Själv. Usch. Men, jag älskar baler, klänningar, smink och håruppsättningar alldeles för mycket för att låta ensamheten stoppa mig! Har jag ingen att gå med, då går jag själv.. (kommer jag antagligen inte göra, men de låter ju lite fierce att säga så..)
99 problems.
Försöker komma på ett sätt hur jag ska lära min lilla hund att stänga dörren efter sig? Det finns inget mer irriterande än när man kurat ihop sig i sängen och planerar att inte lämna sitt lilla krypin på ett bra tag och så kommer en liten Chili trippades och puttar upp dörren och skuttar upp i sängen, visserligen är det sjukt mys när han kommer men ACK så jag då stör mig på dörren som han lämnar öppen efter sig. Nu måste ju JAG resa mig upp och stänga den efter han. Suck. Kanske man skulle installera en hundlucka? Men är dom ljudisolerade? Vårt hus är nog lyhört som det är, skulle jag då ha ett hål i dörren så skulle de bli ännu mer lyhört = jag skulle inte kunna vara privat what so ever. Hur ska Jullan lösa detta problem? Kanske man skulle snickra ihop en otroligt lång pinne som jag skulle kunna putta igen dörren med.. Har ni några andra förslag så kan ni ju maila mig på nilssonjuliia@hotmail.com .. ok?
Tror Chili märker att jag skriver om honom för han sitter bakom skärmen och psykar mig. Eller så är han bara jättesugen på kaffet jag dricker.
Jag älskar vår kaffemaskin för det blir typ världsgodast kaffe eveerrrr! Ser ni inte det krämiga skummet som bildas (fett från kaffebönan for your information). Lite skryt här, men jag är givmild också - kom på kafferep vetja!
Tror Chili märker att jag skriver om honom för han sitter bakom skärmen och psykar mig. Eller så är han bara jättesugen på kaffet jag dricker.
Jag älskar vår kaffemaskin för det blir typ världsgodast kaffe eveerrrr! Ser ni inte det krämiga skummet som bildas (fett från kaffebönan for your information). Lite skryt här, men jag är givmild också - kom på kafferep vetja!
Den där blicken du ger mig är gammal nu.
Tanken var att jag skulle plugga fysik hela dagen. Har jag gjort det då? Nej. Prov imorgon. Sover på saken.
